De slutgiltiga valresultaten får vi, när detta skrivs, vänta på ytterligare några dagar. De sist inkomna förtidsrösterna, utlandsrösterna samt alla personkryss ska räknas, bör vara helt klart framåt fredag 14/9.
Men att det parlamentariska läget nationellt är oklart och att regeringsbildningen kommer att ta tid samt bli, åtminstone ur ett svenskt perspektiv, riktigt komplicerad är uppenbart. Lika uppenbart är att vi kristdemokrater stärkts, och stärkts ordentligt, i riksdagen samt många kommuner och landsting. Inte minst i Stockholms stad och län.
I Stockholms läns landstingsfullmäktige, där jag ju suttit de senaste fyra åren, fortsätter KD, M, C och L att vara större än S, V och MP. Det bör bädda för ett fortsatt lyckat "alliansstyre" av Stockholms läns landsting.
För mig som kristdemokrat är det alltså absolut inte för tidigt att vara jätteglad över mitt partis, och vår partiledares, valsuccé. "Vi jublade redan i natt!"
När valrörelsen startade skrev jag så här här på bloggen:
”Som Kristdemokrat ska jag dock göra allt jag kan för att mitt parti blir kvar, och stärks, i såväl riksdag som landsting och kommun. Och i de team vi arbetar är vi många kristdemokrater som är lika beslutsamma som jag. Vi är starka ”valspurtare”, det har vi visat förr!”
Det stämde!
Om ett par veckor finns det nog ett både generellt och mer personligt underlag att reflektera mer slutligt ifrån, "vad slutade 2018-års ordinarie val med...".
I väntan på det passar jag på att länka till min första valreflektion efter valet 2014.
Sakförhållanden och politikens hetaste frågor har ändrats de senaste fyra åren. För att inta tala om de senaste åtta, eller de 27 år som gått sedan min första valrörelse 1991... (precis som man säkert utvecklas kunskaps- och erfarenhetsmässigt som person också). Men, lite intressant, om inte annat som stöd för mitt eget minne, är fyra år gamla tankar och resonemang.
2014, första reflektion efter valet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar