Bland löne-, trygghets och omsorgsfrågor.

Två månader kvar av 2011. Det finns så mycket man borde reflektera över, så mycket man borde hinna skriva klart. Nåväl, tiden för mera långsiktiga politiska formuleringar kommer säkert och fram tills dess får man nöja sig med möten, Möten och MÖTEN samt ett och annat blogginlägg......

I veckan som gått var jag på möte med Kommunalarbetarförbundets lokala avdelning för Hässelby-Vällingby på Prisma i Hässelby Gård. I vissa av deras medlemsgrupper ligger lönerna lägre i Hässelby-Vällingby än i Stockholms övriga stadsdelar. Politiskt handlar det sannolikt på kort sikt om att uppmärksamma frågan och sedan bevaka att arbetsmarknadens parter agerar. I princip skulle jag dock vilja se en särskild lönesatsning på de yrkesgrupper anställda av Stockholms stad som tjänar minst. För mig var det dock uppfriskande att vara på ett möte där ett LO-förbund verkligen stod upp för sina medlemmar och inte i första hand var socialdemokrater (närvarande sosse och vänsterpartisters resonemang om att det på något sätt skulle gynna privatekonomin för kommunalanställda om alla verksamheter drevs i kommunal regi och skatten höjdes imponerade inte på någon). Hur man än vänder och vrider på det så har alliansens jobbskatteavdrag lagt mer pengar i kommunalanställdas plånböcker än alla sosseregeringar tillsammans 1994 till 2006! Och, varför kommunalarbetarförbundet stannar inom LO-kollektivet är för mig en gåta nästan lika stor som varför LO-kollektivets medlemmar inte tvingar fram en skilsmässa från socialdemokraterna.

Hursomhelst så är de anställda inom äldre- och handikappomsorgen absolut avgörande för att den verksamheten ska fungera i framtiden. Vi har alla ett ansvar för att se till så de trivs och känner sig uppskattade.

Ett annat möte som vi Kristdemokrater ordnat under hösten var Trygghetsmötet på Allaktivitetshuset i Hässelby, onsdagen den 31 augusti. Under ledning av mig och Carina Franke samt ett särskilt uppskattat besök av polisen Johan från Hässelby-Vällingby närpolisområde, diskuterade cirka 25 mötesdeltagare olika ungdoms- och trygghetsfrågor. En konkret sak som mötet tog ställning för var behovet av aktiva föräldra- och vuxenvandrare i Hässelby. Enligt plan hoppas vi i Kristdemokraternas lokalavdelning bjuda in till en eller ett par vandringar redan innan jul. Men, den verkliga nyckeln till att få en organisation för vandringarna som fungerar över tid är sannolikt att aktivera områdets rektorer och skolornas föräldraföreningar.

                             Carina Franke och jag på Trygghetsmöte i Allaktivitetshuset

Tisdagen den 25 oktober i veckan som kommer ska vi ha sammanträde i Hässelby-Vällingby stadsdelsnämnd. En tung fråga blir Koppargårdens äldreboende som, bland annat, varit uppmärksammat i media för rapporter och anmälningar om vanvård. Koppargårdsärenden har flera bottnar. För oss i stadsdelsnämnden är det viktigaste i ärendet att se till så inga av våra omsorgstagare far illa. Sedan finns det saker att ta tag i strategiskt. En viktig poäng med att lägga ut kommunal verksamhet på entreprenad är just att man ska kunna byta entreprenör och säga upp avtal när man inte är nöjd.

I sammanhanget, och när man sett hur cyniskt bland annat den lokala oppositionen i stadsdeslnämnden försökt exploatera koppargårdsärendet, så vill jag avsluta med denna "ledarnotis" från dagens Svd:

Stockholmarna gillar Stockholm, Svd 111023

Ibland känns det tungt att vara fritidspolitiker. Men, Alliansen i allmänhet och vi Kristdemokrater i synnerhet behövs i stockholmspolitiken. Inte minst för att oppositionens alternativ vore förödande för stockholmarna!

Ellen Johnson Sirleaf - ÄNTLIGEN!

I det ökande höstmörkret och den annalkande vinterkylan (men just kylan gillar jag) har offentliggörandet av årets fredspristagare blivit välkomna ljus av gläde och förhoppningar. Knappt har man sansat sig från den kulturella glädjefnatten och den där alldeles lagom stora patriotiska stoltheten över Tranströmers litteraturpris så kommer nyheten om att årets fredspris delas av Ellen Johnson Sirleaf och Leymah Gbowee från Liberia samt Tawakkul Karman från Jemen. 


"Fredspristagare som kan, vill och törs", Svd 111008


I sammanhanget ska man säga att ledaren från Svd är lite för blygsam vad det gäller Sirleaf´s meriter. Hon är den första folkvalda kvinnliga statschefen på den afrikanska kontinenten! För oss som kontinuerligt följer utvecklingen i västafrika i allmänhet och Liberia i synnerhet går det inte att tänka sig en värdigare fredspristagare. På tisdag är det presidentval i Liberia. Jag hoppas Ellen Johnson Sirleaf vinner igen. Liberia har fortfarande många problem att hantera. Men, Ellen Johnsons ledarskap har gett landet en grundläggande stabilitet som är absolut avgörande. Det finns ingen som just nu är bättre skickad att föra Liberia framåt.  


Det går att problematisera avseende hur fredspristagare utsetts genom åren. Exempelvis att nu när priset för första gången sedan 2004 inte tilldelas män så ska 3 kvinnor DELA på det. I princip tycker jag dessutom att både Sirleaf och Leyman Gbowee hade varit lämpliga som ensamma pristagare. Valet av Tawakkul Karman är inte okontroverisellt. Hon är part i en pågående konflikt och har personligen inte ett "CV" som går att mäta med Sirleaf´s och Gbowee´s. Men, det går alltid att problematisera allting. Jag gratulerar årets fredspristagare!

Vi ska vara UTHÅLLIGA och stärka vårt SAMLADE ledarskap, vi behöver INTE byta partiledare!

Utifrån min stadsdelsnämndsmedlems- och riksdagsersättarhorisont finns det just nu en rad saker att berätta om. Vi Kristdemokrater arbetar med lokala trygghetsfrågor här i Hässelby-Vällingby, det stundar budgetbeslutstider i Stockholms stad och i min roll som riksdagsersättare finslipar jag artiklar om försvarspolitiken i allmänhet och behovet av ett nytt tidsenligt svenskt "värnpliktssystem" i synnerhet.

Men först, "partiledarstriden" i mitt eget parti. Till att börja med ska jag medge att det är först den senaste veckan jag insett att den (åtminstone delvis) är på riktigt. Göran Hägglund omvaldes enhälligt vid sommarens riksting och det nu så omskrivna extra rikstinget i januari nästa år ska vi ju i grund och botten ha enbart för att kunna genomföra en stadgeändring om att (lite ironiskt) i framtiden enbart ha riksting vartannat år. Jag har svårt att just nu se en motkandidat till Göran som kan samla tillräckligt brett stöd i partiet och lyckas bättre (detta är dock i princip en brist i partiet, det bör alltid finnas ett antal tänkbara "tronföljare". Att samma problem finns i de flesta partier är en klen tröst).

Kort sagt; för en initierad, erfaren men ändå utpräglat fritidsengagerad kristdemokratisk politiker verkade inte scenen satt för någon strid om vem som skulle leda partiet fram till 2014. Kanske är det som det skrivs i en av debattartiklarna jag länkar till nedan, "Därför är den debatt som förs nu exluderande och bjuder inte in lokalavdelningar och distrikt till ett brett deltagande". 


"Kritiken mot partiledaren bekymrar", Kristdemokraten 110928


"Vi behöver en ny partiledare", Svd 110930


"Vi väljare vill inte ha drev mot Hägglund", Svd 111001


Även om jag fick prioritera mitt kommunalpolitiska nämnduppdrag istället för distriktstyrelsesammanträdet för Kristdemokraterna i Stockholms Stad den gångna veckan så stödjer jag alltså helhjärtat styrelsens majoritetsbeslut att Kristdemokraternas distrikt i Stockholms stad har fortsatt förtroende för Göran Hägglund som partiledare. Vad Göran ska göra är inte att avgå. Han ska istället leda arbetet med att skapa tydligare ramar för oss Kristdemokrater om vilken politik vi står för och driva det med UTHÅLLIGHET. Flera frågor (som jag vet slår an hos stora grupper potentiella väljare till oss) började drivas med tydlighet och bravur. Men, har sedan avstannat, urvattnats eller tynat bort. Jag tänker, bland annat på de frågor som ryms inom begreppen "Verklighetens folk" och "politikens gränser". Göran saknar inte ansvar för att det blivit så. Men, det handlar om att göra om och göra rätt, inte om att avgå. Utifrån våra ideologiska ståndpunkter kan vi bidra med något unikt och efterfrågat i svensk politik!

Jag har snart varit aktiv i partiet i 21 år. Fått uppleva uppgång och nedgång, triumfer och nederlag. Jag är fortfarande genuint ledsen över vårt valresultat 2010. Men, dåliga valresultat har många orsaker och kritiken om att vi "misslyckas" och "körs över" i det efterföljande regeringsarbetet tycker jag helt saknar grund. I stor utsträckningen lyckas ledarredaktionen på Smålandsposten sätta ord på vad jag tycker.

"Hägglunds utmaning", Smålandsposten 110930

Vad kommer nu detta att sluta? Ja, ett avgörande delmoment är förstås om det verkligen stiger fram en eller flera motkandidater till Göran som inför rikstinget ska förklara för bland annat mig vad som skulle bli bättre med någon av dom som partiledare (och nä, det tycker jag alltså inte att någon gjort än!). Då kommer vi som ska vara där och rösta att ha något att ta ställning till!

Stay toned!