Självändmål att utgå från faktiska förhållanden!

Varför har den svenska offentliga debatten ofta så svårt att skilja fakta från från propaganda? Som det här med "massarbetslösheten" bland ungdomar. Missförstå mig rätt nu, visst finns det hinder för unga på arbetsmarknaden och de (i och för sig ganska begränsade) möjligheter som finns inom politiken att hantera dessa ska förstås användas. Exempelvis genom att öka den möjliga tiden för provtjänstgöring, i övrigt göra arbetsmarknaden mer flexibel samt arbeta för att göra bristyrken (som ofta finns i den offentliga sektorn) attraktivare.

Men, det finns faktiskt ett självändamål i att vi politiker utgår från de faktiska förhållanden som finns när vi diskuterar arbetsmarknadsfrågor. Det är först då som de åtgärder vi kan besluta om har möjlighet att bli så effektiva som möjligt.

Här i Stockholm är den ungdomsarbetslöshet som finns exemepelvis mest en fråga om bostadsbrist samt det enkla, men trista, faktum att det finns yrken som många unga ratar, även som feriearbete. Att andelen unga i hela landet som går sysslolösa är ungefär 7 av 100 (och absolut inte 25 procent) måste man vara tydlig med. I Stockholm bör siffran dessutom vara mer kring 4-5 av 100. Och det är, som sagt, inga nyheter. Som en del i en helhet fick jag möjlighet att ta upp det på de flesta av de allmänpolitiska debatter jag deltog i vid valet 2010. Oftast var jag dock ensam i panelen om det...

Ibland oroar jag mig för att vi inom politiken, över hela den politiska skalan, dels tenderar att anpassa verkligheten efter våra åsikter, dels anpassar vår verklighetsbild efter den mediamegafon som vid tillfället låter mest. Tricket är att stå för sin politiska övertygelse, men kunna relatera den till faktiska förhållanden!

Ströjobbande unga höjer arbetslöshetsstatistiken, Ekot

Ströjobbande unga höjer arbetslöshetsstatistiken, Svd

"Stay Toned"