Politik handlar om att få rätt saker gjorda!

Parallellt med att det nu (väldigt sent på kvällen den 13/1-2019) gått 126 dagar sedan valet 2018, utan att Sverige fått en regering, så är det generellt full fart och i någon mån, "business as usual" i den lokala och regionala politiken. För mig, som ju primärt är politiker i Region Stockholm, som Stockholms läns landsting bytte namn till vid årsskiftet, känns det inte sällan lite paradoxalt.

I Region Stockholm har vi formerat en koalition som har majoritet i fullmäktige, antagit en budget i god parlamentarisk ordning och påbörjat ett nytt verksamhetsår. Nu handlar det om att få rätt säker gjorda inom ramen för allt detta!

För mig personligen blev det lite av en rivstart på det regionpolitiska året 2019. Färdtjänstnämnden i Region Stockholm, där jag är ordförande, fanns inte den föregående mandatperioden. Så det har inledningsvis blivit lite extra arbete avseende så jordnära (men viktiga) saker som att ordna delegationsbeslut till förvaltningen, ta fram och förankra sammanträdes- och utbildningsdatum, implementera rutiner för avstämningar med förvaltningen inför kommande tjänsteutlåtanden mm. En kul stilpoäng med allt det jobbet är att det var jag som fick förmånen att klubba igenom nya Region Stockholms första politiska nämndbeslut! Vi behövde nämligen ha en kort "formailanämnd" redan den 4 januari...

Om mitt fortsatta nämndordförandearbete (och övriga regionpolitiska engagemang) kommer det mera kontinuerligt framöver. Här på bloggen, och i andra kanaler.

Annars är ju det politiska ämnet för dagen (och de kommande dagarna) överenskommelsen mellan S, MP, C och L att, med ett förutsatt minst indirekt stöd av V, släppa fram Stefan Löfven som statminister vid riksdagens omröstning nu på onsdag den 16 januari.

Inget är klart förrän det är klart. Och även om Stefan Löfven tolereras som statminister av en riksdagsmajoritet den kommande veckan så kommer den regeringen han bildar att ha ett mycket fragilt och spretigt underlag. Oavsett hur veckans statsministeromröstning går, så står vi alltså inför risken för återkommande regeringskriser och en kontinuerlig kvarstående möjlighet till extraval.

Det finns flera dimensioner kring hur man ska se på extravalsmöjligheten. I praktiken är det både dyrt för skattebetalarna och långtifrån någon garanti för att lösa de parlamenteriska låsningar vi haft i riksdagen redan sedan förra valet, år 2014.

Men i princip tycker jag det är viktigt att man i en sund demokrati inte ser på extraval som någon slags "katastrof". Möjligheten till extraval är tvärtom en viktig säkerhetsfunktion för att säkerställa den folkliga förankringen i riksdagen och hela vårt demokratiska system.

Minnet är dessutom inte sällan för kort i politiken. Efter valet 2014 fanns datum satt för ett extra val. Den 22 mars 2015 var det tänkt att ske, och inledningsvis var den allmänna uppfattningen att det verkligen skulle genomföras! Under alla de förberedelser som faktiskt hann dras igång för en "extravalsrörelse" bloggade jag så här, "Full fart mot extraval! ".

Nu blev det decemberöverenskommelse istället. Det enda jag orkar skriva om den är att jag är stolt över ha varit med om att hösten 2015 rösta bort den på Kristdemokraternas riksting.

Hursomhelst, den svenska nationella politikens historia är glasklar. Det enda sättet att hålla Socialdemokraterna borta från makten i Rosenbad är att de borgerliga partierna håller ihop.

Alla de förslag från C och L som nu ligger på det röd-gröna regeringsalternativets bord, hade vi kunnat genomföra inom Alliansen, och mycket mer därtill. Vi Kristdemokrater samt Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna gick förra året till val på att avsätta Stefan Löfven och tillsätta Ulf Kristersson som statsminister. Vill man ha borgerlig politik är det säkrare att ha en borgerlig statsminister! 

Utfallet nationellt på kort sikt vet vi alltså inte slutligt förrän under den kommande veckan. Som Kristdemokrat specifikt i Region Stockholm får man nu fortsätta gräva där man står för att i god samverkan inom en blågrön regional koalition förvalta och utveckla samt, inom koalitionens överenskomna ramar, sätta sin prägel på den politik vi har att genomföra här.

Som skrivet ovan, "Politik handlar om att få rätt saker gjorda". Här och nu finns bland annat i Region Stockholm stabila förutsättningar för det! 

Nationellt ställer jag som Kristdemokrat in mig på att vara en del av en rakryggad och konsekvent opposition. Och, parallellt med det så räds i alla fall inte jag kommande möjliga regeringskriser eller extra riksdagsval...

Jag vill dessutom passa på att uppmana alla som känner ilska och besvikelse över politiken i Sverige för närvarande att själva bli politiskt aktiva. Bryt inte ihop utan engagera er! Ni är varmt välkomna till oss i Kristdemokraterna. Det kommer nya och bättre dagar än de vi nationellt upplever just nu. 

Bli medlem i Kristdemokraterna!

God fortsättning på ett nytt spännande politiskt år!

Igår, på den sista dagen valåret 2018, och i avvaktan på kommande statsministeromröstningar i riksdagen framåt mitten av januari, kom en bra debattartikel från min partiledare Ebba Busch Thor om att i brist på regering så har i alla fall landet en budget.

”KD och M budget blir starten för en välfärd att lita på”

Hon skriver bland annat det här, ”Vi kristdemokrater presenterade, tillsammans med Moderaterna, en ekonomisk politik för 2019 som vann riksdagens gillande. Därmed har det mödosamma arbetet med att återskapa en välfärd som folk kan lita på äntligen påbörjats.”

Ebba Busch-Thor hann under mellandagarna också med en väsentlig debattartikel med en påminnelse om att det visst finns svenska traditioner, och att den ”myndighetsvänster” som i åratal (och som både nu och tidigare alltid med mycket vassa armbågar men, otroligt nog, ännu ömmare tår) hävdat motsatsen har gjort, och gör, både gamla och nya svenskar en stor otjänst.

”Jo, det finns visst svenska traditioner”

Svensk kultur i grunden är förstås något mycket djupare än enbart traditioner här och nu. Jag tycker dock allt från inbjudan till husesyn för gäster till luciatåg, ringdanser och nutida TV-traditioner exemplifierar positiva saker som, på olika sätt, kommer ur ett kulturarv som byggt den enormt folkligt förankrade rätts- och välfärdsstat vi försöker förvalta och utveckla idag.

Men systemet fungerar bara om i princip hela befolkningen i grunden känner till det, förstår det och accepterar det. Det vill säga följer de lagar som riksdagen stiftat, har ett gemensamt språk, skiljer på politik och religion samt formar ett samhälle med en både formell och social kontroll där välfärdssystem inte kan missbrukas, och så vidare.

"Den svenska kulturen" har formats under tusentals år och, precis som alla andra kulturer överallt, förstås influerats på olika sätt. Precis som Ebba Busch Thor skriver i en replik i den efterföljande debatten:

"På samma sätt är det med den alltmer förvirrade debatten om svensk kultur och Sveriges bristfälliga integration. Det har under lång tid varit vanligt att makthavare spelar ner svenska företeelser i stället för att med stolthet och glädje dela med sig av dem till nya invånare."

 "För som jag skrev i min första artikel: det går inte att integreras om det inte finns något att integreras i."

Ni viftar undan våra traditioner för lätt

Det ständiga krypskyttet mot de traditioner som springer ur vårt kulturarv från en i grunden samhällsskadlig "myndighetsvänster" är därför något som verkligen behöver debatteras. Inte minst för att det är ett samhällsskadligt krypskytte som ofta sker med skattemedel. Men framförallt för att det skadar det integrationsarbete som är, och för lång tid framöver kommer att vara, en av de allra viktigaste frågorna för Sverige att hantera. 


Att så i grunden självklara och folkligt förankrade uppfattningar som de Ebba Busch Thor lyfte ändå är så viktiga att debattera illustreras väl av den inför nyåret efterföljande diskussionen, inte minst på sociala medier.

Hur rätt min partiledare ligger i debatten visas bland annat mycket bra av de "debattsummeringar" i denna fråga ledarskribenten Widar Andersson respektive mediarådgivaren Paul Ronge publicerat:

Widar Andersson , Hon (EBT) skriver klokt om skillnaden mellan att få ett uppehållstillstånd till Sverige och att "bjudas in till samhället". Samhällen byggs av kultur och traditioner.

Paul Ronge , Det hon (EBT) skriver är ju på kornet: Vill man integreras i ett samhälle så är det som att vilja välkomnas i ett hem. Att gå husesyn och ibland nicka vänligt gillande till det man ser. Då anpassar man sig. Eller som ordspråket säger: Man tar seden dit man kommer. 

----------

Nu har ett nytt år börjat! Det kommer såväl inom som utom politiken att fyllas av ilska och glädje, framgångar och motgångar, problem och lösningar. Precis som alla andra år...

När det handlar om politiken så kan det dock vara bra att komma ihåg att i väntan på att en statsministerkandidat tolereras av riksdagen och kan bilda regering, eller att vi 2019 får hålla ett extra riksdagsval, så tuffar den lokala och regionala politiken på.

I landets kommuner, landsting och regioner har budgetar förhandlats samt antagits och olika slags partikoalitioner bildat majoriteter.

I landets näst största folkvalda parlament, Stockholms läns landsting, är vi nu formerade för ett kommande spännande verksamhetsår. Formellt tillträdde alla vi som valts till olika nämnduppdrag när nyårsklockan slog i natt. Samtidigt så bytte vi då också namn till Region Stockholm.

Har jag sett rätt i alla kalendarier är så den första av nämnderna under regionsfullmäktige i Region Stockholm som har ett formellt sammanträde den där jag fått förmånen att vara ordförande, Färdtjänstnämnden. I den har vi ett möte redan på fredag, den 4 januari.

Så livet och och politiken rusar alltså vidare från start även 2019.

Önskar alla ett fortsatt riktigt Gott Nytt År!