På väg mot kristdemokraternas riksting......

Sitter på tåget mot Umeå och kristdemokraternas riksting 2011. Jag är med som ombud och motionär från Stockholm. Från stockholmsbänken ska jag i första hand hantera avsnittet "Utbildning & Kultur".
Men, jag planerar också att begära ordet under "Utrikes & Försvar", för att tala om att partiet borde ta plats i försvarsdebatten med en tydlig politik (i linje med min motion) samt under "Hälso- och sjukvård" om sprututbytesprogrammet för narkotikamissbrukare (jag är emot det förslaget!).

 Vi får vi se vad som kan hinnas med i övrigt........

Sedan kan jag passa på att, i synnerhet för dom som läser min blogg med perspektivet Hässelby-Vällingby och övriga Västerort i Stockholm, nämna några ord från den lokal-lokala stockholmspolitiken.

Som jag skrivit tidigare så var jag på miljödebatt i Akalla By den 29:e maj och pratade bland annat om att underlätta för de som cykelpendlar från ytterstaden och (bl.a.) in mot city. Cykelfrågan i Stockholm har en tendens att få ett navelskådarperspektiv från vissa högljudda delar av de cyklister som bor i innerstaden och inte alltid är några direkta föredömen i trafiken....

Måndagen den 30:e maj följde jag (som jag också skrivit tidigare) med vårt biträdande socialborgarråd Ewa Samuelsson och vår borgarrådssekreterare Markus Nyman på en rundtur i mitt stadsdelsnämndsområde.

Onsdagen den 8:e juni hade vi våravslutning för kristdemokraternas "kommungrupp" (vår fullmäktigegrupp, vi som har nämduppdrag i Stockholms stad och stadshuskansliet). Bland annat fick vi information direkt på plats på Riddarholmen om det pågående tunnelbygget för citybanan. Mycket intressant!

Måndagen den 13:e juni besökte jag Koppargårdens äldreboende i Råcksta. Ett bra och givande besök! Att äldreomsorgen alltid fungerar på bästa sätt är en av de viktigaste och svåraste kommunala uppgifterna.Ska vi klara det måste vi politiker klara att tänka både kort- och långsiktigt avseende organisation och pengar. Jag är dock övertygad om att en huvudfråga för att klara omsorgen både nu och i framtiden är att satsa på personalen (framförallt högre lön!).

Tisdagen den 14:e juni hade vi det sista stadsdelsnämndsmötet för terminen i Hässelby-Vällingby. Jag hann med att lägga en skrivelse där jag frågade om rutiner och tillståndsgivning kring den parkeringsproblematik (och övrigt lokal-lokalt "trafikkaos") som inte sällan uppstår vid den mängd av byggarbeten som pågår i stadsdelen. Sannolikt kan en hel del av detta förebyggas med bättre samordning och kontroll.

Nästa stadsdelsnämnd är den 23:e augusti. Innan dess planerar jag dock för åtminstone ett par lokala sommarutspel......

Stay toned, närmast för blogginlägg direkt från Umeå och rikstinget!

Trafikvett gäller även oss cyklister!

Under den politiska paneldebatten om miljö den 29:e maj på Folkfesten för klimatet i Akalla By spände (som jag skrivit tidigare) inläggen över en stor bredd. Från lokala cykelvägar till internationella utsläppsöverenskommelser. 

Jag, Karin Karlsbro (fp), Kerstin Thufvesson (m), Mikael Magnusson (s), Åsa Romson (mp), Jens Holm (v) i politikerpanelen på Folkfest för klimtatet.

Från debatten upprepar jag gärna mitt inlägg om att vi i Stockholm borde ha fler och bättre cykelparkeringar. Vid tunnelbana- och pendeltågsstationer, men i synnerhet i innerstan. 


Att cykeldebatten lätt hamnar fel har dock märkts nu i juni, efter politiska utspel till både höger och vänster om att cyklister borde få cykla mot rött ljus och mot enkelriktat (under vissa förutsättningar). Ett i nuläget helt onödigt och i värsta fall olycksalstrande förslag! 

Till försvar för de allianspolitiker i Stockholm som sagt sig vara öppna för förslaget ska sägas att det presenterats som en del i en helhet med bland annat fler cykelstråk och upprustade cykelbanor. 

Inom cykelsatsningens regel- och värderingsavsnitt borde dock satsningen istället handla om att få en naturlig förståelse för att även alla vi cyklister måste anpassa både vår hastighet och våra övriga trafikhänsyn efter gällande trafikregler, väglag och omgivande trafik. Även om den trafiken består av gående! 

De värsta "cykelmarodörerna" jag ser både i ytterstaden och i city är dom som vägrar använda cykelbanorna, utan prompt ska köra i hög hastighet mellan bilarna på körbanan. Mot rött, mot enkelriktat och utan att respektera vare sig väjningsplikt eller gåendes företräde på övergångsställen far de fram utan en tanke på sina medmänniskor. I bästa fall slutar deras färd med en rätt avvägd ordningsbot eller primärrapport i en poliskontroll, i sämsta fall förorsakar de olyckor med stort lidande för både dom själva och andra. 

Jag vet att marodörerna inte är i majoritet bland oss cyklister. Men dom är definitivt tillräckligt många för att betraktas som ett stort problem för en miljövänlig stockholmstrafik där både gång-, cykel- och biltrafikanter kan samsas. Ett generellt förbättrat trafikvett bland Stockholms cyklister är också en förutsättning för en cykelvänlig huvudstad!

10 år sedan Göteborgskravallerna.....

Precis vid den här tiden för 10 år sedan var det budgetfullmäktige i Stockholms stadshus. Samtidigt pågick ett EU-toppmöte i Göteborg. Som då nyss uppstartad "valårsförstärkande" politisk sekreterare för Kristdemokraterna följde jag Stockholms budgetdebatt på plats och viskade debatttips samt oneliners till våra dåvarande fullmäktigeledamöter.

Numera är budgetfullmäktige några intensiva, men noga tidssatta, dagar i Stadshuset. Nattmanglingarnas tid är (tillsvidare) förbi. 2001 var budgetfullmäktige i Stockholm fortfarande den årligen återkommande "72-timmarsdeabtten" för stockholmarnas folkvalda kommunförsamling. Med lite tur kunde debatten tillfälligt ajourneras vid 4-5 på morgonen för att klubbas igång igen bara några timmar senare.

En bit in på eftermiddagen den 15 juni  för 10 år sedan började dock någon form av oro sprida sig i stadshuset rådssal. Framförallt samlades vi vid en TV i rådssalens förrum. På den såg vi hur centrala Göteborg slogs sönder.

Dramatiken på Avenyn innebar ett, i sammanhanget mänskligt men samtidigt lite larvigt, spontandebatterande från stadshuset talarstol. Den ordinarie debatten avbröts med en "ordningsfråga" om händelseutvecklingen i Göteborg. Innan vi återvände till dagordningen hade någon representant från de flesta partierna hunnit ge någon spontan politiskt färgad åsikt om vad som skedde nästan 50 mil bort. Av naturliga skäl var det inga för framtiden odödliga inlägg som gjordes i frågan.....

Själv konstaterade jag för mig själv den sanning som den inte alltid så ödmjuka svenska självbilden ofta (fortfarande) förblindar oss för. Nämligen att just vår lilla del av världen visserligen, av många skäl, ÄR lugnare och tryggare än stora delar av omvärlden. Men, att det INTE innebär att vi på något sätt skulle vara fredade eller immuna mot exempelvis kravalltörstande vänsterdemonstranter.

Jag har många vänner och bekanta som har betydligt mera fysiska och direkta minnen från Göteborg 2001. Minnen som kan innehålla både dödsångest och vanmakt.

Sant är att polisen och svenska myndigheter i övrigt blivit mycket bättre både på att förebygga och vid behov hantera kravaller eller andra riktigt stora ordningsstörningar sedan 2001. Mycket på grund av händelserna då. Sant är dessvärre också att det samlade samhället ännu inte gjort upp med det som var den absoluta grundförutsättningen för att Göteborgskravallerna kunde inträffa, den svenska vänsterns indirekta (och ibland direkta) tolerans för antidemokratiska och våldsamma grupper.

Det skrivs så väl i ledaren från Svenska Dagbladet som jag länkar till nedan: 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vanstern-startade-goteborgskravallerna-med-oppna-ogon_6244964.svd

Ibland märker vi av nynazistiska organisationer i Sverige. Ibland innehåller dessa organisationer både enskilda och grupper som är kapabla till allvarligt våld mot människor och egendom. Men, från nazismens fula ansikte vänder sig det samlade svenska samhället bort. Så är det inte för Vänsterns ibland lika hänsynslösa våldsromantiker. Vi ser dem som i värsta fall inbjudna, eller i alla fall inte avvisade, snyltgäster i det politiska rummet oftare än vi vill lägga på minnet.

I vårt land är nazismen de facto säkert och resolut förpassat till den historiska skräphögen. Att AFA, SUF, Revolutionära Fronten och alla andra delar av den "autonoma vänstern" inte också ligger där är en skam för den svenska vänstern och ett bevis för att demokratin måste försvaras varje dag, även i Sverige!