God fortsättning på ett nytt spännande politiskt år!

Igår, på den sista dagen valåret 2018, och i avvaktan på kommande statsministeromröstningar i riksdagen framåt mitten av januari, kom en bra debattartikel från min partiledare Ebba Busch Thor om att i brist på regering så har i alla fall landet en budget.

”KD och M budget blir starten för en välfärd att lita på”

Hon skriver bland annat det här, ”Vi kristdemokrater presenterade, tillsammans med Moderaterna, en ekonomisk politik för 2019 som vann riksdagens gillande. Därmed har det mödosamma arbetet med att återskapa en välfärd som folk kan lita på äntligen påbörjats.”

Ebba Busch-Thor hann under mellandagarna också med en väsentlig debattartikel med en påminnelse om att det visst finns svenska traditioner, och att den ”myndighetsvänster” som i åratal (och som både nu och tidigare alltid med mycket vassa armbågar men, otroligt nog, ännu ömmare tår) hävdat motsatsen har gjort, och gör, både gamla och nya svenskar en stor otjänst.

”Jo, det finns visst svenska traditioner”

Svensk kultur i grunden är förstås något mycket djupare än enbart traditioner här och nu. Jag tycker dock allt från inbjudan till husesyn för gäster till luciatåg, ringdanser och nutida TV-traditioner exemplifierar positiva saker som, på olika sätt, kommer ur ett kulturarv som byggt den enormt folkligt förankrade rätts- och välfärdsstat vi försöker förvalta och utveckla idag.

Men systemet fungerar bara om i princip hela befolkningen i grunden känner till det, förstår det och accepterar det. Det vill säga följer de lagar som riksdagen stiftat, har ett gemensamt språk, skiljer på politik och religion samt formar ett samhälle med en både formell och social kontroll där välfärdssystem inte kan missbrukas, och så vidare.

"Den svenska kulturen" har formats under tusentals år och, precis som alla andra kulturer överallt, förstås influerats på olika sätt. Precis som Ebba Busch Thor skriver i en replik i den efterföljande debatten:

"På samma sätt är det med den alltmer förvirrade debatten om svensk kultur och Sveriges bristfälliga integration. Det har under lång tid varit vanligt att makthavare spelar ner svenska företeelser i stället för att med stolthet och glädje dela med sig av dem till nya invånare."

 "För som jag skrev i min första artikel: det går inte att integreras om det inte finns något att integreras i."

Ni viftar undan våra traditioner för lätt

Det ständiga krypskyttet mot de traditioner som springer ur vårt kulturarv från en i grunden samhällsskadlig "myndighetsvänster" är därför något som verkligen behöver debatteras. Inte minst för att det är ett samhällsskadligt krypskytte som ofta sker med skattemedel. Men framförallt för att det skadar det integrationsarbete som är, och för lång tid framöver kommer att vara, en av de allra viktigaste frågorna för Sverige att hantera. 


Att så i grunden självklara och folkligt förankrade uppfattningar som de Ebba Busch Thor lyfte ändå är så viktiga att debattera illustreras väl av den inför nyåret efterföljande diskussionen, inte minst på sociala medier.

Hur rätt min partiledare ligger i debatten visas bland annat mycket bra av de "debattsummeringar" i denna fråga ledarskribenten Widar Andersson respektive mediarådgivaren Paul Ronge publicerat:

Widar Andersson , Hon (EBT) skriver klokt om skillnaden mellan att få ett uppehållstillstånd till Sverige och att "bjudas in till samhället". Samhällen byggs av kultur och traditioner.

Paul Ronge , Det hon (EBT) skriver är ju på kornet: Vill man integreras i ett samhälle så är det som att vilja välkomnas i ett hem. Att gå husesyn och ibland nicka vänligt gillande till det man ser. Då anpassar man sig. Eller som ordspråket säger: Man tar seden dit man kommer. 

----------

Nu har ett nytt år börjat! Det kommer såväl inom som utom politiken att fyllas av ilska och glädje, framgångar och motgångar, problem och lösningar. Precis som alla andra år...

När det handlar om politiken så kan det dock vara bra att komma ihåg att i väntan på att en statsministerkandidat tolereras av riksdagen och kan bilda regering, eller att vi 2019 får hålla ett extra riksdagsval, så tuffar den lokala och regionala politiken på.

I landets kommuner, landsting och regioner har budgetar förhandlats samt antagits och olika slags partikoalitioner bildat majoriteter.

I landets näst största folkvalda parlament, Stockholms läns landsting, är vi nu formerade för ett kommande spännande verksamhetsår. Formellt tillträdde alla vi som valts till olika nämnduppdrag när nyårsklockan slog i natt. Samtidigt så bytte vi då också namn till Region Stockholm.

Har jag sett rätt i alla kalendarier är så den första av nämnderna under regionsfullmäktige i Region Stockholm som har ett formellt sammanträde den där jag fått förmånen att vara ordförande, Färdtjänstnämnden. I den har vi ett möte redan på fredag, den 4 januari.

Så livet och och politiken rusar alltså vidare från start även 2019.

Önskar alla ett fortsatt riktigt Gott Nytt År!