Hi(s)toriens skiftningar tycks så svåra att se.....

Idag skriver Aftonbladet om att "Socialdemokraterna kan vara historia".

Det är inte självklart att (s) överlever

Artikeln är mest intressant för det fullt korrekta påståendet att det betraktas närmast som "hädiskt" att klarsynt reflektera över att socialdemokratins dominans i den svenska politiken är över. Socialdemokraterna skapar inte längre historia, partiet ÄR historia. Många av oss (oavsett om vi är sossar eller inte) kan bara inte ta in det.

Jag (och jag var naturligtvis inte ensam, men så många var vi inte) facebookade om vad som i historiens ljus var det största med Alliansens valseger 2010 dagarna efter valet, det en(s)kilda partiets dominerande ställning var över.

Vill man filosofera om när någonting faller i historien är det en öppen fråga om det verkligen går att sätta årtal på det. Absolut inga jämförelser i övrigt, men när vi får lära oss att Rom föll 476 ekr. så var det inget som den tidens romerska elit insåg eller ens reflekterade över. När historiker sedan rotade igenom det våldsamma och av folkvandringar dominerade 500-talet hittade dom ett specfikt årtal. Ett logiskt val i historiens ljus, men det insåg troligen ingen år 476....

Hursomhelst det ovanstående är enbart ett (nu när jag läser igenom det ganska pretentiöst ;-) sätt att säga:

- Att ordförande Ljuholt avgick idag samt hur det går för socialdemokraterna i valet 2014 är oväsentligt. När detta sekels historia skrivs kommer den att säga att det socialdemokratiska partiets dominans i svensk politik slutgiltigt bröts valåret 2010.

Jag har bloggat om detta förut, första gången i maj förra året:

En tynande socialdemokrati mm.

Nåväl, som den dedikerade kristdemokrat man är så skulle det ju nu vara läge att ta i så det ger eko över hela internet om att fältet ligger öppet för en riktigt stark och inflytelserik svensk kristdemokrati. Men, i förhållande till de (i all ödmjukhet) hållbara historiska reflektionerna ovan skulle det ge detta inlägg lite slagsida....

Sanningen är förstås att mitt eget parti för närvarande genomgår sin egen kris, också en ödesmättad sådan. Det hör till sakens natur att vi som är partiaktiva gärna vill höja vårt partis möjligheter till genomslag högre än de är. Men, i ödesstunder måste man kunna kombinera ett klappande varmt partihjärta med en realistisk kall hjärna. Vi svenska kristdemokrater kämpar för närvarande inte om att bli det dominerande partiet, vi kämpar för att överleva och förbli en stabil kraft i svensk politik!

Vad det gäller stabiliteten handlar det om att vi tillsvidare ska kunna vara säkra på riksdagsrepresentation och representation i de flesta kommuner och landsting. I exempelvis Stockholm (som jag gör anspråk på att VERKLIGEN kunna) innebär det tillsvidare en potential på 6-7% av väljarkåren i samtliga val. Det är det realistiska mål vi ska ha, uppnå och sedan utvecklas vidare ifrån.

Jag är övertygad om att hallucinationerna en del partivänner ger uttryck för om 15, 20, och 25% på nationell nivå i någon slags politiskt närtid för oss kristdemokrater är kontraproduktiva. Efter valet 2014 ska vi stå stabilt kvar i den svenska riksdagen samt i EU-parlamentet OCH nyckeln till det ligger i att vi måste nå vår realistiska potential i storstäderna.

Nåväl, nu följer ytterligare en intensiv helg och en ännu intensivare vecka i både min politiska roll och alla andra livsroller man valt eller blivit tilldelad. Om inte förr ska jag blogga när jag kommer hem från Västerås och rikstinget nästa lördag.

Stay toned......