Mellandagsfunderingar, år 2020.

Klubbade igenom årets sista beslut i Region
Stockholms Färdtjänstnämnd den 16 december

När detta skrivs, den 28 december 2020, rycker nyåret allt närmare och vi har nu ett par vardagar ("mellandagar") kvar till nyårshelgen. För en regionpolitiker i Stockholms län en tid för att rensa undan lite bland liggande ärenden, göra något enstaka verksamhetsbesök samt förbereda lite inför det kommande årets beslutsberedningar. Men också tänka och fundera en del, både framåt och bakåt.

Redan under julhelgen började de första doserna vaccin mot Covid-19 att anlända, och ges ut.  Sannolikt kommer våren mycket handla om att på säkraste och snabbaste sätt vaccinera så mycket det bara är möjligt. Först riskgrupper, sedan andra prioriterade grupper (som vårdpersonal) och så snart som möjligt hela den vuxna befolkningen. Det är stort och glädjande. Men kommer också att kräva resurser, organisation och rätt avvägda beslut för att allt ska fungera så bra det bara är möjligt.

Samtidigt så måste vi hela tiden komma ihåg att pandemin fortfarande pågår. Att vaccineringen kommer igång har stor positiv betydelse. Men vi får i alla fall räkna med att vi kommer att få fortsätta anpassa hela samhället i linje med smittskyddsrekommendationer även under år 2021. 

Parallellt med både vaccinering och fortsatta smittskyddsåtgärder så vill jag själv lyfta att vi måste arbeta mycket mer med att förbättra den långsiktiga robustheten i vårt samhälle. Det måste göras nu! Inte efter pandemin och alla de även framöver tillkommande nödvändiga stora utvärderingarna. 

Inför nästa, möjligen kanske med den pågående pandemin parallella, svåra akuta kris måste Sverige stå bättre rustat. Inte minst avseende ekonomisk och administrativ beredskap. Våra nationella lagar och föreskrifter måste så långt möjligt ha en mycket större förberedd ”krisflexibilitet”. Det går att påstå att alla verktyg som redan finns i krishanteringens regelverkslåda inte använts så bra som hade varit möjligt av framförallt regeringen under det gånga året. Men, visst behöver Sverige ett bättre kontinuerligt krishanteringsregelverk!  Där exempelvis vi som på olika sätt ansvarar för offentlig verksamhet inte ska behöva invänta riksdags- eller regeringsingripanden för att exempelvis sjukvårdspersonal som vi vill transportera in till sina arbeten med taxi, eller ge av arbetsgivaren eller utomstående givare betalda måltider, ska slippa riskera personliga ”förmånsbeskattningssmällar”. 

Överhuvudtaget behöver svenska, i ett normalläge aldrig så genomtänkta, skatteregler och administrativa hinder för akut krishantering alltså med lätthet tillfälligt kunna sättas på paus under pågående allvarliga samhällskriser. Av oss som är ansvariga lokalt och regionalt. 

Inte minst nu under pandemin blir detta behov särskilt tydligt. Bland annat eftersom viruset i perioder slår olika i olika delar av landet. Lokalt- samt regionalt anpassade åtgärder kan därför också behöva vara olika. Lika mycket som en lärdom av den nu pågående krisen bör vara vikten av genomtänkta system för lagerhållning och övningar i förväg för att snabbt kunna höja smittskyddet för riskgrupper, så krävs färdiga nationella regler för att tillfälligt anpassa exempelvis förmånsbeskattning, trängselskatt för färdtjänst- och sjukresefordon samt direktupphandlingsbegränsningar under en pågående exceptionell samhällspåfrestning. 

För oss som politiskt ansvarar för olika slags i huvudsak samhällsfinansierade rättighetslagstiftningar illustrerar den pågående pandemin att man måste försöka vara förberedd på allt. Inte minst sådant som det inte går att ha detaljplanerat varje tänkbar åtgärd mot i förväg. 

 I Region Stockholm kan vi exempelvis hävda att vi har ”världens största enskilda system för särskilda persontransporter”. En färdtjänst- och sjukreseverksamhet som under ett normalläge omfattar mellan 11000 och 12000 enskilda taxiresor varje dygn. Under pandemin har resorna, precis som i den allmänna kollektivtrafiken, minskat betydligt. Men vår organisation har i nuläget fortfarande ändå en samlad omfattning om cirka 6-7000 resor per dygn. När jag, som ordförande i region Stockholms färdtjänstnämnd, redan 2019 lyfte frågan, och vi i färdtjänstnämnden sedan fick regionfullmäktiges formella uppdrag, att särskilt totalförsvarsplanera vår verksamhet hade vi själva resonerat i perspektivet av hur vi skulle kunna sköta vår verksamhet, framförallt nödvändiga sjukresor, även vid ett presumtivt krig? Hur skulle vi kunna säkra ett tillräckligt antal ”krigsplacerade” chaufförer för vår verksamhet? Hur skulle en prioriteringsordning se ut, där de lagstadgade särskilda persontransporter vi ansvarar för skulle behöva viktas mot exempelvis andra för rikets försvar nödvändiga transporter? Den pågående pandemin visar tydligt att allvarliga kriser kan se helt olika ut. I nuläget har det exempelvis för oss i färdtjänstnämnden i Region Stockholm handlat mycket om hur vi ska kunna använda våra resurser och de avtal vi har med framförallt taxinäringen för att stötta sjukvården och samhället i övrigt under en period där resandet i vår ordinarie verksamhet av väldigt logiska skäl alltså kraftigt minskat. 

Att den sortens extraordinära åtgärder, där vi exempelvis använder överkapacitet i persontransportsavtal till andra samhällsviktiga åtgärder under en pandemi, kan komma att behövas även i framtiden framstår som minst sagt troligt. För att det vid framtida behov ska kunna förberedas på bästa sätt ser jag att vi kommer att ta höjd för det redan i kommande avtalsupphandlingar. 

Vi befinner oss just nu i en internationell krissituation. Det kommer att komma fler! Och att precis varje tänkbart behov samt förmåga till omprioritering kommer att kunna vara förberedd på detaljnivå är alltså inte möjligt. Men, om jag enbart talar för den särskilda persontranportverksamheten i Region Stockholm så har vi kunnat gräva där vi står och, som en del av så många andra åtgärder i hela organisationen, använda våra verktyg för att hjälpa sjukvården där det vi kan erbjuda behövts som bäst. Omfattningsmässigt genom att effektivt kunna administrera en omfattande och mycket väl fungerande hemtestning av covidsmitta. I nuläget har mer än 500 000 (!) hemtester kunnat lämnas och hämtas med hjälp av taxitransport enbart här i Region Stockholm! Våra upphandlade specialfordon har också kunnat ställas om för att stötta ambulanssjukvården med smittsäkra transporter av covidpatienter.

Men, även om vi alltså kommer att dra lärdomar av vad vi gjort för framtida beredskapsplanering så brister fortfarande nationellt förberedda regelverk och system för att tillfälligt och behovsstyrt samt snabbt kunna anpassa diverse administrativa regelverk till vad samhället behöver under krisen. Inte sällan alltså dessutom på olika sätt, i olika delar av landet. Det är övergripande regelverk och rutiner regeringen borde ha säkerställt samt finansierat redan tidigare. Det är något som nu inte får missas av landets nationella ledning igen. Varken nu under den pågående krisen eller efteråt.

Som sagt, år 2021 rycker närmare, och ännu måste vi "hålla i, hålla ut och hålla avstånd". Fortsätta göra det bästa man kan för att hindra smittan. Oavsett om det är i rollen som exempelvis politisk beslutfattare, yrkesperson eller enskild medmänniska. 

Att hjälpa till med handling samt smittsäkert hålla kontakt genom telefon och sociala medier med de som riskerar att ännu en tid bli särskilt ensamma på grund av pandemin fortsätter vara ett mycket jordnära sätt att som enskild göra något för att andra enskilda, men ytterst hela samhället, ska ta sig igenom pandemin.

Jag önskar alla ett Gott Nytt År 2021 här på bloggen. I andra sociala medier (framförallt Facebook) uppdaterar jag dagligen vardag som helg, Men, här på bloggen är jag troligen åter först efter trettonhelgen.

---------------

Under strecket:

   

De senaste 2-3 åren har jag i all enkelhet läst in en juldikt för Facebook och Youtube kring den 23:e december. I år hanns det inte med förrän på juldagen. Men, då blev det istället en ordentlig bibeltext jag tog mig an. Den obligatoriska delen av gamla testamentet vid den årliga julottans textläsning.