Viktigt och nödvändigt fokus på äldreomsorgen!

Samhällsdebatten har nu ett nödvändigt och viktigt fokus på äldreomsorgen. Ytterst handlar frågan om hur vårt grundläggande svenska välfärdssamhälle (det som vi har en stor konsensus om att vi vill behålla) ska överleva i framtiden. I det pusslet är bitarna med privata utförare och valfrihet inom kommunal omsorg nödvändiga!

Det finns så många felgrepp och tragedier beskrivna för närvarande så man drabbas av frustration och ilska. Inte minst vi som verkar i politiken, oavsett på vilken nivå och i vilka beslutssammanhang man befinner sig. Vår kristdemokratiska riksdagsledamot Caroline Szyber satte ord på det på sin blogg för en dryg vecka sedan:

Vi måste se till att äldreomsorgen fungerar bättre!

Som Kristdemokrat i Hässelby-Vällingby stadsdelsnämnd i Stockholm är jag särskilt engagerad i boendet Koppargården. Där har vi i Alliansen tagit de initiativ till beslut som en stadsdelsnämnd i Stockholm kan ta för att komma till rätta med problemen. Stockholms stad har sagt upp avtalet med vård- och omsorgsföretaget Carema och boendet kommer att gå över till kommunal regi. Lokalt kommer vi dock fortfarande en tid att få behandla utredningar och räta ut ytterligare ett par frågetecken till det som ledde fram till att avtalet blev uppsagt.

Precis NU får man inte glömma att det viktigaste i denna affär är att se till så de som bor på Koppargården har det bra och inte oroas av kommande förändringar. Verksamheten ska fungera samtidigt som ledning, styrning, administration och allt som behövs för en kontinuerligt bra VÅRD- och OMSORG ska lösas inför framtiden. Verksamheten på Koppargården (tidigare under andra namn) har brottats med utmaningar i decennier, oavsett om driften varit privat eller kommunal. Jag hoppas vi nu, en gång för alla, ska kunna hantera de utmaningarna.

Vi måste också lyckas behålla perspektivet att det inte var bättre förr. Att den äldreomsorg (och annan verksamhet utöver myndighetsutövning) landets kommuner är ansvariga för att tillhandahålla och bekosta successivt under de senaste 20 åren börjat utföras både av kommunen själv OCH upphandlade företag, stiftelser och andra organisationer har varit en förutsättning för utveckling och förbättringar.

En ledare i dagens Svd berör detta:

Kyrkligt äldreboende, Svd 111120

Ytterst handlar det om hur äldreomsorgen ska organiseras och finansieras nu och i framtiden. Det är en av ödesfrågorna i vårt samhälle. Debatten behöver breddas och handla just om framtidsfrågor. I dessa ligger helt klart ytterligare regleringar för de företag som ska tillåtas verka inom välfärdssektorn. Det är inget konstigt i det.

Utöver begränsningar i vinstmarginaler och skatteplanering för entreprenörer som hoppas få teckna avtal med kommunerna så bör den nu pågående debatten även öka hastigheten på regeringsingripanden mot avancerade skatteupplägg överhuvudtaget. Begreppet "riskkapitalbolag" är något av det mest urholkade i den svenska ekonomiska debatten just nu. Ibland kan troligen ordet "skatteplaneringsbolag" passa bättre. För mig innebär "riskkapital" något som investeras i en bransch där risken för förlust är mycket stor men vinsten är betydande om man lyckas (typ dagbrott av ädelmetall i skuggan av en hostande vulkan....). Skattefinansierad äldreomsorg i Sverige ligger inte inom de ramarna! 

Bland löne-, trygghets och omsorgsfrågor.

Två månader kvar av 2011. Det finns så mycket man borde reflektera över, så mycket man borde hinna skriva klart. Nåväl, tiden för mera långsiktiga politiska formuleringar kommer säkert och fram tills dess får man nöja sig med möten, Möten och MÖTEN samt ett och annat blogginlägg......

I veckan som gått var jag på möte med Kommunalarbetarförbundets lokala avdelning för Hässelby-Vällingby på Prisma i Hässelby Gård. I vissa av deras medlemsgrupper ligger lönerna lägre i Hässelby-Vällingby än i Stockholms övriga stadsdelar. Politiskt handlar det sannolikt på kort sikt om att uppmärksamma frågan och sedan bevaka att arbetsmarknadens parter agerar. I princip skulle jag dock vilja se en särskild lönesatsning på de yrkesgrupper anställda av Stockholms stad som tjänar minst. För mig var det dock uppfriskande att vara på ett möte där ett LO-förbund verkligen stod upp för sina medlemmar och inte i första hand var socialdemokrater (närvarande sosse och vänsterpartisters resonemang om att det på något sätt skulle gynna privatekonomin för kommunalanställda om alla verksamheter drevs i kommunal regi och skatten höjdes imponerade inte på någon). Hur man än vänder och vrider på det så har alliansens jobbskatteavdrag lagt mer pengar i kommunalanställdas plånböcker än alla sosseregeringar tillsammans 1994 till 2006! Och, varför kommunalarbetarförbundet stannar inom LO-kollektivet är för mig en gåta nästan lika stor som varför LO-kollektivets medlemmar inte tvingar fram en skilsmässa från socialdemokraterna.

Hursomhelst så är de anställda inom äldre- och handikappomsorgen absolut avgörande för att den verksamheten ska fungera i framtiden. Vi har alla ett ansvar för att se till så de trivs och känner sig uppskattade.

Ett annat möte som vi Kristdemokrater ordnat under hösten var Trygghetsmötet på Allaktivitetshuset i Hässelby, onsdagen den 31 augusti. Under ledning av mig och Carina Franke samt ett särskilt uppskattat besök av polisen Johan från Hässelby-Vällingby närpolisområde, diskuterade cirka 25 mötesdeltagare olika ungdoms- och trygghetsfrågor. En konkret sak som mötet tog ställning för var behovet av aktiva föräldra- och vuxenvandrare i Hässelby. Enligt plan hoppas vi i Kristdemokraternas lokalavdelning bjuda in till en eller ett par vandringar redan innan jul. Men, den verkliga nyckeln till att få en organisation för vandringarna som fungerar över tid är sannolikt att aktivera områdets rektorer och skolornas föräldraföreningar.

                             Carina Franke och jag på Trygghetsmöte i Allaktivitetshuset

Tisdagen den 25 oktober i veckan som kommer ska vi ha sammanträde i Hässelby-Vällingby stadsdelsnämnd. En tung fråga blir Koppargårdens äldreboende som, bland annat, varit uppmärksammat i media för rapporter och anmälningar om vanvård. Koppargårdsärenden har flera bottnar. För oss i stadsdelsnämnden är det viktigaste i ärendet att se till så inga av våra omsorgstagare far illa. Sedan finns det saker att ta tag i strategiskt. En viktig poäng med att lägga ut kommunal verksamhet på entreprenad är just att man ska kunna byta entreprenör och säga upp avtal när man inte är nöjd.

I sammanhanget, och när man sett hur cyniskt bland annat den lokala oppositionen i stadsdeslnämnden försökt exploatera koppargårdsärendet, så vill jag avsluta med denna "ledarnotis" från dagens Svd:

Stockholmarna gillar Stockholm, Svd 111023

Ibland känns det tungt att vara fritidspolitiker. Men, Alliansen i allmänhet och vi Kristdemokrater i synnerhet behövs i stockholmspolitiken. Inte minst för att oppositionens alternativ vore förödande för stockholmarna!

Ellen Johnson Sirleaf - ÄNTLIGEN!

I det ökande höstmörkret och den annalkande vinterkylan (men just kylan gillar jag) har offentliggörandet av årets fredspristagare blivit välkomna ljus av gläde och förhoppningar. Knappt har man sansat sig från den kulturella glädjefnatten och den där alldeles lagom stora patriotiska stoltheten över Tranströmers litteraturpris så kommer nyheten om att årets fredspris delas av Ellen Johnson Sirleaf och Leymah Gbowee från Liberia samt Tawakkul Karman från Jemen. 


"Fredspristagare som kan, vill och törs", Svd 111008


I sammanhanget ska man säga att ledaren från Svd är lite för blygsam vad det gäller Sirleaf´s meriter. Hon är den första folkvalda kvinnliga statschefen på den afrikanska kontinenten! För oss som kontinuerligt följer utvecklingen i västafrika i allmänhet och Liberia i synnerhet går det inte att tänka sig en värdigare fredspristagare. På tisdag är det presidentval i Liberia. Jag hoppas Ellen Johnson Sirleaf vinner igen. Liberia har fortfarande många problem att hantera. Men, Ellen Johnsons ledarskap har gett landet en grundläggande stabilitet som är absolut avgörande. Det finns ingen som just nu är bättre skickad att föra Liberia framåt.  


Det går att problematisera avseende hur fredspristagare utsetts genom åren. Exempelvis att nu när priset för första gången sedan 2004 inte tilldelas män så ska 3 kvinnor DELA på det. I princip tycker jag dessutom att både Sirleaf och Leyman Gbowee hade varit lämpliga som ensamma pristagare. Valet av Tawakkul Karman är inte okontroverisellt. Hon är part i en pågående konflikt och har personligen inte ett "CV" som går att mäta med Sirleaf´s och Gbowee´s. Men, det går alltid att problematisera allting. Jag gratulerar årets fredspristagare!

Vi ska vara UTHÅLLIGA och stärka vårt SAMLADE ledarskap, vi behöver INTE byta partiledare!

Utifrån min stadsdelsnämndsmedlems- och riksdagsersättarhorisont finns det just nu en rad saker att berätta om. Vi Kristdemokrater arbetar med lokala trygghetsfrågor här i Hässelby-Vällingby, det stundar budgetbeslutstider i Stockholms stad och i min roll som riksdagsersättare finslipar jag artiklar om försvarspolitiken i allmänhet och behovet av ett nytt tidsenligt svenskt "värnpliktssystem" i synnerhet.

Men först, "partiledarstriden" i mitt eget parti. Till att börja med ska jag medge att det är först den senaste veckan jag insett att den (åtminstone delvis) är på riktigt. Göran Hägglund omvaldes enhälligt vid sommarens riksting och det nu så omskrivna extra rikstinget i januari nästa år ska vi ju i grund och botten ha enbart för att kunna genomföra en stadgeändring om att (lite ironiskt) i framtiden enbart ha riksting vartannat år. Jag har svårt att just nu se en motkandidat till Göran som kan samla tillräckligt brett stöd i partiet och lyckas bättre (detta är dock i princip en brist i partiet, det bör alltid finnas ett antal tänkbara "tronföljare". Att samma problem finns i de flesta partier är en klen tröst).

Kort sagt; för en initierad, erfaren men ändå utpräglat fritidsengagerad kristdemokratisk politiker verkade inte scenen satt för någon strid om vem som skulle leda partiet fram till 2014. Kanske är det som det skrivs i en av debattartiklarna jag länkar till nedan, "Därför är den debatt som förs nu exluderande och bjuder inte in lokalavdelningar och distrikt till ett brett deltagande". 


"Kritiken mot partiledaren bekymrar", Kristdemokraten 110928


"Vi behöver en ny partiledare", Svd 110930


"Vi väljare vill inte ha drev mot Hägglund", Svd 111001


Även om jag fick prioritera mitt kommunalpolitiska nämnduppdrag istället för distriktstyrelsesammanträdet för Kristdemokraterna i Stockholms Stad den gångna veckan så stödjer jag alltså helhjärtat styrelsens majoritetsbeslut att Kristdemokraternas distrikt i Stockholms stad har fortsatt förtroende för Göran Hägglund som partiledare. Vad Göran ska göra är inte att avgå. Han ska istället leda arbetet med att skapa tydligare ramar för oss Kristdemokrater om vilken politik vi står för och driva det med UTHÅLLIGHET. Flera frågor (som jag vet slår an hos stora grupper potentiella väljare till oss) började drivas med tydlighet och bravur. Men, har sedan avstannat, urvattnats eller tynat bort. Jag tänker, bland annat på de frågor som ryms inom begreppen "Verklighetens folk" och "politikens gränser". Göran saknar inte ansvar för att det blivit så. Men, det handlar om att göra om och göra rätt, inte om att avgå. Utifrån våra ideologiska ståndpunkter kan vi bidra med något unikt och efterfrågat i svensk politik!

Jag har snart varit aktiv i partiet i 21 år. Fått uppleva uppgång och nedgång, triumfer och nederlag. Jag är fortfarande genuint ledsen över vårt valresultat 2010. Men, dåliga valresultat har många orsaker och kritiken om att vi "misslyckas" och "körs över" i det efterföljande regeringsarbetet tycker jag helt saknar grund. I stor utsträckningen lyckas ledarredaktionen på Smålandsposten sätta ord på vad jag tycker.

"Hägglunds utmaning", Smålandsposten 110930

Vad kommer nu detta att sluta? Ja, ett avgörande delmoment är förstås om det verkligen stiger fram en eller flera motkandidater till Göran som inför rikstinget ska förklara för bland annat mig vad som skulle bli bättre med någon av dom som partiledare (och nä, det tycker jag alltså inte att någon gjort än!). Då kommer vi som ska vara där och rösta att ha något att ta ställning till!

Stay toned! 

Grundförutsättningen för att åtgärda bostadsbrist är att BYGGA

Idag (sön. 25/9) skriver ledarsidan på Svd om "Frågan som Alliansen helst vill glömma". Det skulle vara bostadspolitiken i allmänhet och hyresregleringarna samt bristen på studentlägenheter i Stockholm i synnerhet. Det är en sanning med modifiktation. I min stadsdelsnämnd, Hässelby-Vällingby, duggar fortfarande remisserna för nya bostadskvarter in. Det gäller de flesta andra stadsdelsnämnder i Stockholm också.

"Frågan som Alliansen helst vill glömma", Svd 110925

Man måste hela tiden också komma ihåg att den absoluta och självklara grundförutsättningen för att åtgärda bostadsbrist är att BYGGA. Något alla vi som beslutat om byggärenden i Stockholm vet kan vara nog så svårt i praktiken. "I motståndet mot att få nya grannar vandrar inte sällan moderata och socialdemokratiska väljare (med flera!) hand i hand"

Det finns dock säkert skäl att se över en del regler för hur och var byggande får ske. En del saker (exempelvis) tillgänglighet för människor med funktionshinder fyller dock ett viktigt syfte. Själv känner jag ett särskilt engagemang för konceptet ägarlägenheter och hoppas att vi så snart som möjligt ska kunna börja ombilda befintliga hyres- och bostadsrättsfastigheter till ägarlägenheter. Jag har skrivit lite om det på, bland annat, min hemsida (som jag för övrigt ska uppdatera, snart ;-) :

En bostadsform för framtiden, av Fredrik Wallén (kd)

Ägarlägenheter är i princip viktiga för att utveckla lägenhetsboendet och även göra hyresmarknaden mer dynamisk. På kort sikt är de framförallt en del av åtgärderna mot Stockholms segregerade bostadsmarknad. Trivs man i ett område, kanske utgör en viktig kugge i det goda lokala civila samhället, ska man inte behöva byta stadsdel om man vill äga sin bostad. Att äga sin lägenhet, på samma sätt som ett radhus eller en villa, är en väldigt etablerad boendeform i den övriga världen. Det är inget fel med varken hyresrätter eller bostadsrätter, men formerna för lägenhetsupplåtelse i Sverige behöver kompletteras.

Specifikt avseende bostadsrätter vore det dock kul att (någon enda gång) få läsa en ledarreflektion över att deras bakgrund i Sverige faktiskt är socialistisk. I det tidiga 1900-talet "skulle arbetarna inte vara utlämnade till profithungriga värdar utan själva, kollektivt, äga sina bostäder". Det är en ödets ironi att det numera är socialdemokraterna och vänstern som allt som oftast hävdar att "höjden av bostadslycka i ytterförorten är en hyreslägenhet hos någon av Sveriges största  fastighetsägare. Medan bostadsrätten, för att inte tala om ägarlägenheten, är av ondo....."

På debatt hos HSO

Debattledare Cecilia Modig, Fredrik Wallén (kd) och HSO´s ordförande Dolores Back

Onsdagen den 7 september hade jag förmånen att få representera Kristdemokraterna på en debatt hos Handikappföreningarnas SamarbetsOrgan i Stockholms stad, HSO. Precis som för ett drygt år sedan (under den intensiva valrörelsen) valde HSO att bjuda in oss politiker "blockvis". Vi från alliansen den 7:e och oppositionen en vecka senare.

Jag gillar generellt det upplägget. Att vi som faktiskt regerar ihop gemensamt, men med utgångspunkt i våra enskilda partier, tar ställning till och besvarar HSO´s frågor utan att behöva lägga tid på att munhuggas med oppositionen kändes lika uppfriskande nu som förra året. Möjligen kan jag undra över hur det tänkta samlade "oppositionsalternativet" lät veckan efter. Här i Stockholm är det ju så att de rödgröna ofta i praktiken är lika oense sinsemellan som med oss i Alliansen (dessutom oavsett om de sitter i opposition eller majoritet).

Hursomhelst, blev det en bra kväll! Så vitt jag kunde bedöma kom alla HSO´s medlemsföreningar till tals. Frågorna handlade en hel del om vikten av att Stockholm nu fullt ut lyckas göra verklighet av sitt nyligen antagna "Program för tillgänglighet". Flera specifika frågor togs också upp. Bland annat olika belastande extrakostnader (som inte går att välja bort) för de som bor i gruppboenden. Generellt så är visionen för tillgänglighetsarbetet i staden att nå fram till att arbetet med en stad tillgänglig för alla ska bli så naturligt att det i framtiden inte behövs några särskilda program.

Jag hoppas HSO fortsätter med den här formen för debatter och ser fram emot att få besöka dem igen i olika sammanhang.

En konkret sak jag tar med mig till mitt stadsdelsnämndsarbete är snöröjning (oaktat att stadsdelsnämnderna inte längre lokalt upphandlar detta). Med perspektivet hos många grupper med olika funktionsnedsättningar i Stockholm så är det väldigt viktigt att snön transporteras bort så fort som möjligt och inte skapar, i värsta fall, närmast fängslande vallar. Går vi mot ytterligare en riktig vargavinter måste vi börja beakta detta i planeringen bums!

HSO i Stockholm

Stockholm, en av världens mäktigaste städer!

Magasinet The Atlantic har sakligt och noggrant rankat Stockholm som en av världens ekonomiskt mäktigaste städer! Visserligen en delad 25:e plats med Dublin, men ändå. Listan blir egentligen som mest intressant när man jämför de som kommer efter "topparna" (nån som är förvånad över att det är Tokyo, New York och London?) med de som INTE är med på listan överhuvudtaget.


Att Sau Paulo, Mexico City och Buenos Aires finns med är glädjande och bör hjälpa till att nyansera synen på platser som i den dagliga nyhetsrapporteringen här i högan nord mest brukar få illustrera korrumperade statsapparater och gangsterkrig. Många av framtidens verkliga ekonomiska maktcentra kommer att ligga i latin- och sydamerika. Vi har en alldeles för liten medvetenhet om det i Europa!


Att ett så finansiellt starkt land som Tyskland (som generellt ses som basen för att EU ekonomiskt ska klara att hantera eurokrisen) inte har en enda enskild stad som kvalar in på listan är lite oroväckande. Möjligen illustrerar det dock mest det faktum att IT-samhällets ekonomiska makt i första hand kan kopplas till städer och regioner och inte till nationer. Som stater kan INTE Spanien och, framförallt, Irland skryta med stor ekonomisk makt eller förmåga, men städerna  Madrid och Dublin går det bra för ändå.


I vilket fall som helst, en solig helg som denna (då en fritidspolitisk torpförvaltande radhusägare som jag har en "att-göra-lista" som känns en mil lång) är det i alla fall något motiverande att veta att man faktiskt är en del av styret i en av världens mäktigaste städer. Att Stockholm hör hemma på den här sortens listor är det ingen tvekan om. Att nationen Sverige dessutom har räkenskaperna i bättre ordning än praktiskt taget taget alla andra länder just nu känns förstås också bra.


Stockholm världens 25:e mäktigaste stad, DN 110917


Jag ska snart blogga om sånt vi (i stort och smått) ändå måste bli bättre på. Men, ingen kan på allvar tro att vårt läge varit bättre om vi inte haft ett Alliansstyre i både Sverige och Stockholm.


Stay toned!